lesbian wordvomit

Passar Kristins katter denna veckan :) Henry är fortf lite osocial, men Biggan är som vanligt närgången så det räcker för två :P

I går var vi ute på första ridturen på länge. Det var mysigt och hästarna verkade väldigt nöjda med att få komma ut. Idag var det Bob och Felix tur att komma ut på promenad :) 
Det är så mkt roligare att hålla på med hästarna nu när det inte är rövkallt ute. Det gillas! (y)

Nu väntar vi på Lena och co. Funderar på om vi ska baka en kaka så länge :)

 

Sexton hästar matade och nöjda. Det är fint. Mina prinsessor står i sina boxar och tuggar lugnt på sitt hö.

Dagen har varit lugn. Matahästar-släppauthästar-mocka-tainhästar-matahästar osv.. Kvällen räddades av Fred som hjälpte oss att dra loss transporten samt gav oss tel.nr till en hö-gubbe här ute i skogen. Denna hö-gubbe kunde trots kort varsel köra hem en bal till oss redan ikv. Vad skulle vi göra utan vänner och snälla bönder?? :)

Rollen som Robin vägde kanske aningens för mycket för kattaxlar. Känner mig slut i både tassar, kropp och skalle.
MEN Anton Fantom skötte sig fint som snus och vi tog oss runt banan trots den bristande farten och med endast ett pet ;)

Vet inte riktigt varför jag envisas med att sparka igång datorn nu. Jag formligen känner hur kudden ropar efter mig och vetskapen om att jag verkligen verkligen VERKLIGEN måste duscha om jag ska till jobbet i morgon gör ropet från kudden om möjligt ännu mer lockande.

Dagens I-land: Skrikande kuddar

Om det vore så väl. Då hade jag kanske fått lämna jobbet i ilfart. Känner inte alls för att sitta här till kl 18 idag. Men, det är bara att göra't ändå. Det är ju trots allt inte själva jobbet det är fel på. Jag skulle nog mer säga att det är mitt humör.

Så, varför är katten på dåligt humör? Jadu, det skulle kunna bero på alla små raseriutbrott, eller på att jag sovit halvkasst på soffan inatt, eller något annat smaskigt som sätter käppar i hjulen och som patetiskta människor som inte har något liv skulle kunna gotta sig åt. MEN, det skulle också kunna bero på.. Tja, dig? Det sistnämda borde kanske fått stå i fetstil, men jag känner att jag är omogen nog som måste spy av mig här så jag behöver kanske inte överdriva.
Men faktum är att det finns en del personer, eller kanske mest en som verkligen får mig att.. Jag vet inte vad? Nuförtiden finns det, tro det eller ej, väldigt få saker som får mig att vilja skrika rakt ut. Men av någon outgrundlig anledning så råkar(?) någon trycka på precis rätt knappar för tillfället.
Frågan är. Skulle jag kunna säga något? Jag tror faktiskt inte det. Behärskning kan vara något jag är mindre bra på i vissa lägen. Antagligen skulle jag låta min käft löpa fritt utan minsta chans att tygla den. Det skulle säkert kännas fint. Jag skulle säkert känna en viss lättnad och tycka att luften i mina lungor blev aningens friskare. Men det skulle inte hjälpa själva situationen ett uns. 

Ibland är livet så helvetesjävla underbart. 
Och ibland vaknar katter på fel sida korgen.
Men i morgon, kanske jag lyckas kravla mig över till andra sidan innan jag ens tänker tanken att vakna ur min nattdvala..  


Oh, och just det. Det har slagit mig gång på gång. VÄL! Ska det vara så jävla svårt?
Undrar just om folk skriver "väll" för att de tycker det är kul, eller för att de är för
korkade för att förstå?

Klockan är halv 11 och dimman ligger fortfarande här. Notera att jag inte klagar utan bara konstaterar. Det är vackert ute :)

Idag finns det, mig veterligen, ingen plan. Fint. Jag ska rida Bäbison med släp (Pringlan) och kanske Hopen. Tre små skruttar av den mysiga sorten.

I morgon är det jobb igen! Men bara till två om allt går som det ska :)

Kan någon svara på när det händer? Vid vilken tidpunkt i livet börjar vi tygla våra ord och välja vad som sägs och vad som förblir tankar? För inte är det många vuxna som låter kakintaget stå på vid gavel och läcka ord utan att tänka sig för. Vissa gör det, men ofta låter vi orden gå igenom åtminstone ett eller ett par filter innan de når andras öron. Det gör inte barn.

Gårdagen var.. Jag skulle vilja använda ordet spännande, men det känns lite som ett hån mot de känslor som faktiskt finns med i bilden. Men okay, spännande.
Det är helt otroligt hur mycket som kan rymmas i bara 25 kilo barn. Ungefär likta otroligt som det är illa hur dåligt jag kan hantera det. Lena sa att det handlar inte om att "kunna barn", det handlar om magkänsla. Kanske har jag inte någon sådan? Eller så har just magkänslan med inriktning på varelser som är två äpplen höga helt enkelt inte aktiverats än? Kanske kommer den med tiden?

Mommys little monster, jag vill inte göra den lilla besviken. Men jag är nog inte så lättskrämd som hon hoppas på ;) Vem vet, kanske lyckas jag charma henne en vacker dag. Med list och en gnutta kärlek går det mesta!

Jag skulle ljuga om jag sa att det var med glädje jag skuttade (eller tja.. mer släpade) mig ur sängen i morse. Men när jag väl kom till stallet var jag mer än nöjd över tillvaron. Mata hungriga hästar på morgonen kan vara bland det mysigaste som finns.

Tog in finaste Flexen och pysslade lite med honom. Han verkade äckligt nöjd över att få äta sitt eget hö inne, helt ifred från de andra hästarna i hagen. Fick tämligen släpa honom ur boxen för en ridtur. Släpandet gick dock över så fort han hade alla tassar utanför stalldörren. Piggelinponnyskrutt! Aningens spänd, men han gick finfint trots det :)

Har även hunnit med en tur på stan och införskaffat en tröja (y) Nu sitter jag på jobbet och har precis städat av lite i butiken. Detta kommer bli en bra dag. Något annat alternativ finns inte efter en så här bra start på dagen! :)

Är en smula saknig, men jag skulle tippa på att jag överlever ;)

Hösten är här. En dinosaurie passerade just förbi. Spåren syns här utanför. Det kan inte vara lätt att smyga, när man är en dinosaurie. Röda fotspår, ganska vackert. Men det är fortfarnade höst.

Jag längtar tills alla löven byter färg. Det har sin charm och om bara solen lyckas tränga igenom någon gång så är det riktigt stiligt. Vissa träd klär helt enkelt i allt!  

Helgen har spenderats i Oskarshamn. Trots vädret måste jag säga att jag har haft det fint. Trevligt folk, hästar och god mat. Ja, jag är nöjd med min helg.

Ikväll kommer mamma. Det brukar heta Pappa fix! Men ikväll är det mamma som hjälper till. Det är fint.

Nu ska jag fortfätta framkalla era minnen, men först ska jag dränka min nos i höst.

Det är väl mest det som förundrar mig. Att du faktiskt fortfarande inte förstår.
Att du inte ser, inte hör och inte verkar vara kapabel till att ta in.


Intressant!

Nu ska jag svepa mitt kaffe, hjälpa Ida att fodra hästar och sen.. Mot oändligheten och VIDARE!

Märkligt? Jag kan inte riktigt minnas när orden försvann. Men en morgon när jag vaknade slog det mig som en blixt från klar himmel. Det finns inga ord. Det ekade oroväckande tomt i min skalle. Insikten ville inte ge med sig. Orden var borta och kvar fanns bara minnen.

Minnen är inte fyskam. Missöfrstå mig rätt. Men jag råkar leva på ord. Andas ord. Kanske var det redan där det började ta slut? När orden inte längre existerade?

Katter bryr sig inte så värst. Så länge de kan komma och gå som de vill?



Mats springer fint på ängar och skogsvägar. Hon valde vildkatt och levde därefter. Jag älskar min Mats. Min lilla svarta katt